Svensk ordbok 2009, webbversion

vän`da sig verb vände vänt, pres. vänder vänd·er1ibl. med partikelnom ändra sin (kropps)ställning Nollhan vände sig o­roligt i sängennär hon vände sig om kände han i­gen hennevända sig (om)bladet vände sigseblad 1 det vänder sig i magen på ngnsemage 1 hur man än vänder sig (så) har man rumpan bakserumpa hur man än vänder sig (så) har man ändan bakse3ända vända sig i sin gravse1grav 1 sedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. vända sik 2med prep.mot rikta kritik eller an­grepp mot ngn/ngt Nolli diskussionen vände han sig mot sin förre chefvända sig mot ngn/ngtsedan 18843med prep.till söka kontakt med ngn, vanligen för att få hjälp av ngt slag komm.de blev tvungna att vända sig till en advokatvända sig till ngnsedan 1385Klosterläsningfornsv. vända sik